jag har precis läst den bästa krönikan i hela mitt liv. fasiken va den berörde. jag störtlipade.
tror inte att jag är den enda som kommer bli helt tagen av den. men jag fick en klumpi magen redan efter första stycket. jag känner igen mig och den passar så bra in på hur jag kände. känner?
jag vet ärlig talat inte och jag känner att jag kanske inte ska gå in på det nu heller. vem bryr sig liksom?
låt oss fokusera på victoria törnegrens krönika.


här är en bit av den:
"Jag hade lovat mig själv att aldrig ge mitt allt till någon, för då skulle jag inte ha någonting kvar om han försvann. Men tiden och hans kärlek lyfte varsamt upp mig i hans famn. Inte ens en tå lät jag snudda i marken. Hade han släppt taget hade jag fallit hårt. Det gjorde han, han släppte taget, men han lät mig inte falla. Han la mig varsamt ned med orden: ”jag älskar dig fortfarande, bara inte på samma sätt som förut”. Och där låg jag och såg honom gå utan att någonsin vända sig om igen.

Det vackra sa farväl och jag försvann. Jag minns hur jag önskade att mina tårar skulle få honom att simma tillbaka och att min längtan skulle kunna gå att dela med honom.  Månader gick åt att förstå hur snabbt man kunde bli någons förgångna och leta de bitar han lämnade kvar av mig. Genom igenregnade ögon och en kropp som inte kändes som min egen blev det de tyngsta stegen jag tagit. Jag hittade bitarna tillslut med vänner och nya möten i min andra hand, men det betydde inte att jag var hel, inte alls. Bara för att man andas betyder inte det att man lever"


här kan ni läsa hela!
och råder er till att göra det.
http://nyheter24.se/sexoblandat/446794-goodbye-my-almost-lover