samtidigt som jag är förkrossad så känner jag en viss lättnad.
en lättnad för att det har blivit som det har blivit. att jag inte är kvar. att jag redan står där jag står och att detta gör mig ännu mer säker på att det var rätt beslut som jag tog.
det jag fått reda på är det sista man vill höra. det sista man vill höra om den personen jag gav upp en stor del av mitt liv för att vara tillsammans med.
för jag har gett upp så jävla mycket. jag litade och älskade personen av hela mitt hjärta. inte ens i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig något sånt här.
jag är samtidigt jävligt förbannad på mig själv för att jag varit sjukt blåögd. men, vem hade inte varit det? jag hade ingen anledning att inte förtroende för honom.
jag är ledsen och förbannad! 
just nu, så tar ledsenheten över och jag har grov ångest att det skulle behöva gå så här långt. att jag inte insåg detta tidigare. att jag inte lyssnade på min magkänsla och det såkallade "skitsnack" som visats sig vara den fulla sanningen. jag förtjänar så jävla mycket bättre. så kanske man inte ska säga. men jag gör det!
nu måste jag försöka gå vidare och tänka positivt.  för det som inte dödar, det härdar.

jag är oerhört tacksam för att jag har alla mina underbara vänner. i dessa situtioner vet man verkligen vilka man ska hålla fast vid och vilka som betyder någonting.
utan er hade jag inte klarat av dethär!