Jag har aldrig frågat dig vad du tänker när du sitter så där, bortvänd och frånvarande. Och du har aldrig berättat något. Denna ömsesidiga tystnad är en slags överenskommelse som jag bara motvilligt är en del i, för stundtals känns det som om jag förlorar dig. Du sitter där, två tre korta meter framför mig, men det är som om du för länge sedan har lämnat mig, som om du lyssnade till en annan och mäktigare kapten, som om ditt skepp redan fört dig till ett större hav än jag kan nå mmed min lilla båt. Var är du nu?