jag har känt ångesten som kryper fram på söndagskvällen när ens tankar ekar för att det är alldeles för tyst där man sitter i sin ensamhet. jag har stirrat avundsjukt på par som håller handen på stan, men samtidigt känt lycka över friheten att jag kan göra vad jag vill. att jag en fredagskväll faktiskt kan slänga på mig klackarna och möta upp tjejerna i stan för en galen utekväll, utan att behöva tänka på någon annan än mig själv. jag har sluppit sakna någon liksom, samtidigt som jag saknat att få sakna någon och att kunna berätta det för den personen.

jag är kär men denna kärlek var alldeles för svår för mig. nästan som förbjuden kärlek.
kärleken vill, men fungerar inte. som två pusselbitar som hur man än vänder och vrider på dom inte passar.
hur mycket jag än vill så gör dom inte det.
jag har börjat acceptera att det är som det är. och att jag inte kan göra något åt det. för det kan jag faktiskt inte.

jag står någonstans i gränslandet mellan att trivas som singel och att vilja dela mitt liv med denna personen.
ibland är det svårt att inse, men det kanske är på grund av mitt tvivel som saker och ting inte fallet på plats.
jag är som sagt bara snart 19år och jag känner mig inte speciellt stressad.
är det meningen att vi skall vara med varandra som kommer det att bli så.
om inte, så kommer jag en dag att hitta min prins. så de så

denna veckan har jag och sophie våran projektvecka då vi ska lägga all vår kraft på vårat projektarbete. vilket är att sitta i rullstol. både idag och igår har vi filmat jättemycket. det har varit både kul och riktigt jobbigt. ibland till och med förnedrande.
vi har tagit oss in och ut ur bussar och spårvagnar. vi har försökt komma in i olika affärer och runt om i stan.
imorgon ska vi köra runt i nordstan och på måndag ska vi gå på bio.
vissa människor är väldigt hjälpsamma och vissa bara glor.
när jag skulle komma av bussen förut som körde vi fast. då kom bussgubben och ett par fram och hjälpte mig. väldigt tacksam blev jag. medans andra bara satt kvar på sina stolar och bara tittade med en medlidande blick. men vad gör man. alla människor vet inte hur man ska bete sig och det förstår jag. det är inte alltid lätt att veta om en person i rullstol ens vill ha hjälp. men jag tycker dock att man alltid ska fråga.
men men.
vi har faktiskt haft riktigt kul emellanåt. inte så kul när rampen inte fungerar så man måste vänta på nästa dock.

när vi filmat klart så ska vi börjar klippa och redigera filmen. 
känner på mig att det kommer bli riktigt bra detta.

nu ska jag göra mig iordning lite och käka, sen ska jag till seb.
vi hörs!


jag in action för några timmar sedan. vad tycks? den klär mig, inte sant?