jag har känt ångesten som kryper fram på söndagskvällen när ens tankar ekar för att det är alldeles för tyst där man sitter i sin ensamhet. jag har stirrat avundsjukt på par som håller handen på stan, men samtidigt känt lycka över friheten att jag kan göra vad jag vill. att jag en fredagskväll faktiskt kan slänga på mig klackarna och möta upp tjejerna i stan för en galen utekväll, utan att behöva tänka på någon annan än mig själv. jag har sluppit sakna någon liksom, samtidigt som jag saknat att få sakna någon och att kunna berätta det för den personen.

jag är kär men denna kärlek var alldeles för svår för mig. nästan som förbjuden kärlek.
kärleken vill, men fungerar inte. som två pusselbitar som hur man än vänder och vrider på dom inte passar.
hur mycket jag än vill så gör dom inte det.
jag har börjat acceptera att det är som det är. och att jag inte kan göra något åt det. för det kan jag faktiskt inte.

jag står någonstans i gränslandet mellan att trivas som singel och att vilja dela mitt liv med denna personen.
ibland är det svårt att inse, men det kanske är på grund av mitt tvivel som saker och ting inte fallet på plats.
jag är som sagt bara snart 19år och jag känner mig inte speciellt stressad.
är det meningen att vi skall vara med varandra som kommer det att bli så.
om inte, så kommer jag en dag att hitta min prins. så de så